Socialnämndens ansvarsområde

 Socialnämnden ansvarar för flera olika verksamheter, som dock har en gemensam nämnare. Uppgiften är att ge stöd i de situationer när människor behöver hjälp för att kunna leva ett drägligt liv. Utan överdrift så utgör de basen för det svenska välfärdssamhället, det finns en trygghet i att veta att om och när jag inte helt klarar mig själv finns ett gemensamt skyddsnät. I en tid när andra delar av trygghetssystemet som till exempel a-kassan försämras, är det viktigt att vi på kommunal nivå försvarar vår idé om ett välfärdsamhälle för alla.  

De flesta av socialtjänstens verksamheter styrs av rättighetslagar. De innebär kortfattat att kommunen är skyldig att i olika former bistå medborgarna när behov uppstår. Kommunens grundläggande skyldighet är ovillkorlig, det vill säga den är oberoende av vad kommunen ”anser sig ha råd med”. De innebär att budgetarbetet för verksamheterna mer består i att prognostisera vilka behov som förväntas uppstå än att göra politiska prioriteringar. För vissa  är de förhållandevis enkelt, t ex så är äldreomsorgens kostnadsutveckling vid oförändrad måluppfyllelse i stort sett direkt proportionell mot den demografiska utvecklingen i de aktuella ålderssegmenten. För andra verksamheter är det svårare, ett exempel är försörjningsstödet. Där påverkas kostnaderna av en mängd faktorer, såsom det allmänna konjunkturläget, arbetsmarknadsläget och arbetsmarknadspolitiken, utvecklingen inom andra trygghetssystem såsom a-kassa och sjukförsäkring för att nämna några.

Gemensamt är att kommunala beslut i ingen eller mycket ringa omfattning kan påverka vilka behov som finns, samt att kommunen har en lagstadgad skyldighet att uppfylla behoven.

Behovsnivåerna inom socialtjänstens verksamheter är till stora delar inte möjliga att påverka genom kommunala politiska beslut. De medför att en viktig del i socialnämndens verksamhetsstyrning är bedriva en kostnadseffektiv verksamhet, samtidigt som vi skall uppfylla målen i såväl lagar och andra övergripande regelverk som i de kommunala besluten.

Vi måste räkna med ökande kostnader inom socialtjänsten även vid oförändrad verksamhetsvolym. Trots vissa förbättringar har vi ännu en lönenivå som i framtiden kommer att göra det svårt att konkurrera om arbetskraften. Redan de närmaste åren har framför allt äldreomsorgen stora nyrekryteringsbehov. Min bedömning är att en den framtida goda omsorgen inte längre kan bygga på att den i huvudsak utförs av lågavlönade kvinnor. Menar vi allvar med att både vilja värna en stark gemensam sektor och att minska klyftorna mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden måste vi vara beredda att ta fram plånboken. Ord är billiga, men handling kostar!

Äldreomsorgen är en fråga som engagerar medborgarna, det framgår med önskvärd tydlighet i den här valrörelsen. Anledning är enkel, vi hoppas ju alla på att bli äldre! Dessutom har många av oss äldre familjemedlemmar och släktingar som vi värnar om. Vi har i Sverige valt en modell för omhändertagandet av de äldre medborgarna vars huvudprincip är att när de egna krafterna inte längre räcker till skall samhället rycka in. En tryggad ålderdom skall inte vara beroende av om du har pengar att betala med eller släktingar som ställer upp. Jag upplever att den debatt som förts den senaste tiden tydligt visar att det finns ett starkt folkligt stöd för denna modell.

Handikappomsorgen är en fråga som jämfört med t ex Äldreomsorgen får mycket mindre plats i den allmänna debatten. När det gäller volymtillväxt inom handikappomsorgen är det egentligen något vi skulle vilja slippa. Ingen vill ju bli funktionshindrad! Men de råder vi för det mesta inte över själva, det är sånt som händer. Och när det väl händer så kan inga politiska beslut i världen ändra på de Det enda vi politiker kan påverka är hur bra liv de människor som drabbats av en funktionsnedsättning skall kunna leva.

Men faktum kvarstår hur ska vi och alla andra kommuner klara av välfärdens finasiering.

.