Nu när det gått en tid sedan valet kan det vara tid att fundera, både på det som varit och på det som skall komma. Det har utan tvekan varit både en valrörelse och ett valresultat utöver det vanliga, den närmaste framtiden kanske inte blir lika dramatisk men samhället och därmed socialdemokratin står inför stora utmaningar.
Först några ord om valrörelsen, jag tror att alla förstår att den inte var en alltigenom trevlig upplevelse. Uppdrag Gransknings reportage från äldreomsorgen var hårt vinklat och gav ingen heltäckande bild, men visade ändå att det finns brister som måste/ska åtgärdas. Det var inte så roligt när detta visas knappt två veckor före valet… Så här i efterhand kan jag ändå tycka att det gav oss en nyttig tankeställare, det är lätt att förlora fokus när valrörelsen mest handlar om skattesänkningar och städavdrag!
Efter denna närmast mardrömslika avslutning på valrörelsen var det naturligtvis med en viss oro jag inväntade valresultatet. Tyvärr gick det inte bra över allt, men resultatet i kommunen överträffade mina vildaste förväntningar. Att vi skulle öka vår redan stora röstandel hade nog ingen vågat hoppas på, det känns väldigt inspirerande. Men det ger också anledning att fundera över ”lyxproblemet” varför det går så bra för oss socialdemokrater här i Piteå.
Så här svarade Peter Roslund när PT frågade varför det gått så bra i valet:
- En orsak är säkert att de socialdemokratiska värderingarna är djupt rotade i Pitebygden.
Jag instämmer helt i detta, och det är min utgångspunkt både när jag ser tillbaka på den gångna mandatperioden och när jag blickar framåt. Tvärt emot rikstrenden har vi socialdemokrater i Piteå fått ökat stöd från medborgarna i de senaste två valen, vilket inte blir mindre anmärkningsvärt när man tänker på vilken nivå vi redan hade. Jag tror vi alla kan dra slutsatsen att väljarna vill ha ett mer – och inte mindre – socialdemokratiskt Piteå!
Men jag menar inte att vi skall glömma bort att vi måste få plus och minus att gå ihop, Göran Persson hade åtminstone rätt i en sak: ”Den som är satt i skuld är inte fri”. Men jag vill utvidga den tanken – ”den som inte vågar använda de pengar som finns är inte heller fri”.
Det är inte bara i kommunalvalen som piteborna röstat socialdemokratiskt, även i de två senaste riksdagsvalen har de röda rösterna blivit allt fler. Jag drar därför den inte alltför djärva slutsatsen att detta har varit röster på en politik som sätter den gemensamma välfärden före några hundralappar mer i den egna plånboken. Men eftersom väljarna i andra delar av landet haft en annan uppfattning, har konsekvensen blivit att även vi som bor i Piteå fått sänkt skatt, bland annat genom ”jobbskatteavdraget”. Betalar vi mindre skatt får naturligtvis samhället mindre resurser att använda till t ex nattpersonal på våra äldreboenden.
Men måste det vara så – måste välfärden i vår kommun försämras på grund av att vi har en högerregering?
Det går inte att undvika att alliansregeringen påverkar även vår kommun, men jag tror att det är möjligt att bjuda mycket större motstånd än vad vi hittills har gjort. Vi har ett uppdrag från våra väljare att föra en helt annan politik. Men hur ska vi ha råd med det, är den vanligaste invändningen.
I Piteå är alliansens stöd även i riksdagsvalet minst sagt begränsat. Piteborna har inte röstat fram ”jobbskatteavdrag”, ”avdrag för att andra städar” och allt som alliansen nu genomfört. Men utan att vi bett om det har en medelinkomsttagare fått en skattesänkning på ungefär 1,650 kr i månaden. Det är ju pengar som vi egentligen vill skall gå till den gemensamma välfärden, men det verkar vi kommunpolitiker inte ha förstått! För istället för att höja kommunalskatten har vi år efter år gnetat och sparat, och försökt låtsas som om det inte går ut över välfärden.
Om vi istället utgår från att vi innevånare i Piteå är kloka och förståndiga människor som vet vad vi gör när vi stoppar valsedeln i kuvertet på valdagen så öppnas andra möjligheter. Vi vill nu inte ha sänkt skatt, vi vill att dessa pengar skall användas för vårt gemensamma bästa! Att Regeringen har en annan uppfattning borde inte påverka vår verklighet mer än nödvändigt. Därför borde kommunen – där vi själva bestämmer utan inblandning av vare sej högerpartier eller stockholmare – försöka se till att medborgarnas önskningar förverkligas. Här måste vi socialdemokrater vara självkritiska och ställa frågan: - Har vi gjort det? Svaret blir ”inte alltid”.
Hur ska vi göra för att verkställa den politik väljarna har gett sitt stöd till? Vi skall se till att den gemensamma sektorn får tillräckliga resurser, och det har den inte idag. Därför måste vi tillföra mer pengar. För samma normalinkomsttagare som fått en skattesäkning på 1.650:- i månaden skulle med en skattehöjning på 50öre få betala 135:- kronor mer i månaden i kommunalskatt. Det skulle kunna stärka kommunkassan med 35mkr som skulle komma till god användning i äldreomsorgen.